The Birth of Tajikistan: National Identity and the Origins of the Republic English 2007
زایش تاجیکستان (Tadzjikistans födelse): هویت ملی و خاستگاههای جمهوری (Nationell identitet och republikens ursprung)
Used
Condition :
When the Bolshevik Revolution broke out in October 1917, much of Central Asia was still ruled by autonomous rulers such as the Emir of Bukhara and the Khan of Khiva. By 1920 the khanates had been transformed into People's Republics. In 1924, Stalin re-drew the frontiers of the region on ethno-linguistic lines creating, amongst other statelets, the Soviet Socialist Republic of Uzbekistan - the land of the Uzbeks. But the Turkic Uzbeks were not the only significant ethnic group within the new Uzbekistan's frontiers. The Persian-speaking Tajiks formed a considerable part of the population. This book describes how, often in the teeth of Uzbek opposition, the Tajiks gained, first an autonomous oblast (administrative region) within Uzbekistan, then an autonomous republic, and finally, in 1929, the status of a full Soviet Union Republic. Once the Tajiks had been granted a territory of their own, they began to strive for a national identity and to create national pride. Their new government had not only to survive the civil war that followed the revolution but then to build an entirely new country in an immensely inhospitable terrain.
New frontiers had to be wrested from neighbours, and a new cultural identity, 'national in form but socialist in content', had to be created, which was to be an example to other Persian speakers in the region. Paul Bergne has produced the first documentation of how the idea of a Tajik state came into being and offers a vivid history of the birth of a nation.
När den bolsjevikiska revolutionen bröt ut i oktober 1917 styrdes stora delar av Centralasien fortfarande av autonoma härskare, såsom emiren av Buchara och khanen av Chiva. År 1920 hade dessa khanat omvandlats till folkrepubliker. År 1924 drog Stalin om regionens gränser efter etnolingvistiska linjer och skapade, bland andra statsbildningar, den Uzbekiska socialistiska sovjetrepubliken – uzbekernas land. Men de turkisktalande uzbekerna var inte den enda betydande etniska gruppen inom den nya Uzbekistans gränser. De persisktalande tadzjikerna utgjorde en ansenlig del av befolkningen.
Denna bok beskriver hur tadzjikerna, ofta trots starkt uzbekiskt motstånd, först erhöll ett autonomt oblast (administrativ region) inom Uzbekistan, därefter en autonom republik och slutligen, år 1929, status som fullvärdig sovjetrepublik inom Sovjetunionen. När tadzjikerna väl hade tilldelats ett eget territorium började de sträva efter en nationell identitet och att skapa nationell stolthet. Den nya regeringen tvingades inte bara överleva det inbördeskrig som följde på revolutionen, utan också bygga upp ett helt nytt land i ett ytterst ogästvänligt landskap.
Nya gränser måste erövras från grannarna, och en ny kulturell identitet – ”nationell till formen men socialistisk till innehållet” – skulle skapas, avsedd att tjäna som förebild för andra persisktalande grupper i regionen. Paul Bergne har här sammanställt den första dokumentationen av hur idén om en tadzjikisk stat tog form och erbjuder en levande historisk skildring av en nations födelse.
وقتی انقلاب بلشویکی در اکتبر 1917 رخ داد، بخشهای وسیعی از آسیای مرکزی هنوز تحت حاکمیت فرمانروایان خودمختاری چون امیر بخارا و خان خیوه قرار داشت. تا سال 1920، این خانات به جمهوریهای مردمی تبدیل شدند. در سال 1924، استالین مرزهای منطقه را بر پایه معیارهای قومی–زبانی بازترسیم کرد و در میان واحدهای سیاسی تازهتأسیس، جمهوری سوسیالیستی شوروی ازبکستان را بهعنوان سرزمین ازبکها پدید آورد. اما ترکان ازبک تنها گروه قومی مهم در درون مرزهای ازبکستان جدید نبودند؛ تاجیکهای فارسیزبان بخش قابل توجهی از جمعیت را تشکیل میدادند.
این کتاب شرح میدهد که تاجیکها چگونه، اغلب در برابر مخالفت شدید ازبکها، نخست به یک استان خودمختار (واحد اداری) در درون ازبکستان دست یافتند، سپس به جمهوری خودمختار ارتقا پیدا کردند و سرانجام در سال 1929 به مقام یک جمهوری کامل در اتحاد جماهیر شوروی رسیدند. پس از آنکه به تاجیکها سرزمینی مستقل واگذار شد، آنان در پی شکلدادن به هویت ملی و ایجاد احساس غرور ملی برآمدند. دولت نوپای آنان نهتنها باید از جنگ داخلی پس از انقلاب جان سالم به در میبرد، بلکه ناچار بود کشوری کاملاً جدید را در سرزمینی بسیار سخت و نامساعد بنا کند.
مرزهای تازهای میبایست از همسایگان گرفته میشد و هویت فرهنگی جدیدی—«ملی در شکل، اما سوسیالیستی در محتوا»—باید ساخته میشد؛ هویتی که قرار بود الگویی برای دیگر فارسیزبانان منطقه باشد. پل برگنه در این اثر نخستین مستند جامع از چگونگی شکلگیری ایده دولت تاجیک را ارایه میدهد و تاریخ زنده و روشنی از زایش یک ملت ترسیم میکند.

