Kejsaren och andra berättelser: Swedish 2021

OPUS 35
-Mammy! Kommer vi att stanna här nu? Jag me nar för gott.
- Non mon chéri. Jag är rädd att vi måste fortsätta
resan ett tag till.
- Varför det? Jag är trött på att resa hela tiden.
- Men du vet, pappa är sjuk. Det behövs bra dokto
rer för att hjälpa honom.
- Men det finns massor av doktorer här. Även om
de pratar konstigt.
- Min älskade vän. Pappas sjukdom är mycket all
varlig. Det är inte många doktorer i hela världen som kan hjälpa honom. Vi måste åka dit expertis finns.

Carl Johan tystnar. Ingen idé att gnälla. Allt verkar förutbestämt. Han ser sig omkring. På högen med resväskor. Snart väller det in folk. Folk som packar in allt i bilar. Kör dem till flygplatsen och flyttar över allting till planet. Ett flygplan som inte ens är deras eget. Vårt plan har konfiskerats av den nya regimen har mamma sagt.
Regim? Vilket konstigt ord. Sist han hörde det var det hans faster som använde det. Hon som alltid ville gå ner i vikt. Levde på grapefrukt och bönor. Carl Johan kände dock till hennes hemlighet. När ingen såg på, stack hon till köket i smyg. Och gjorde sig en rejäl smörgås.
Mamma menar säkert något annat med regim.
Mackor kan inte ta ens flygplan ifrån en. Inte grapefrukt och bönor heller.
»Dvigaysya, starichok!« Vad betyder det? frågade Carl Johan. Den nya guvernanten kunde språket. Det säger flyttgubbarna till mig hela tiden.
- Flytta på dig lilla pojke, säger de.
- Får de säga så? Jag trodde jag heter CJ för familjen och hans kungliga höghet för alla andra.
Guvernanten tittade lite sorgesamt på honom men sa inget. En halvtimme senare satt hela familjen på planet och allt bagage var stuvat i lastutrymmet.
- Tar det lång tid innan vi är framme?
- Jättelång tid. Bäst att du sover en stund.
- Men jag vill inte sova. Jag vill gå i skolan. Saknar
mina klasskompisar.
Pappa hade gått i statliga skolor när han var liten.
Och sen hade han gått i internatskola. Ingetdera var särskilt roligt hade pappa sagt. Det skulle barnen slippa. Man hade inrättat en skola i deras hem, med bra lärare och allt. Det var tio elever i varje klass och skolan hade fyra klasser. En för varje barn i syskonskaran. Vare sig det var skolklass eller förskoleklass. En medlem av kungafamiljen i varje klass. Var de andra elever kom ifrån visste inte CJ. Deras pappor och mammor var generaler, ministrar och sånt men ingen av deras pappor var kung. Som hans egen var. Klasskompisarna var snälla. I alla fall hans. Dem saknade han.

Carl Johan försökte sysselsätta sig med tankar om skolan. I själva verket var han lite rädd för att flyga. Han var döpt efter sin farbror. En farbror som lär ha varit mycket populär och som hade omkommit i en flygolycka. Tänk om detsamma skulle hända honom. Tankarna flöt omkring i hans huvud men till slut lyckades han somna.
***
- Fröken Laila! Var vänlig och sluta störa lektionen. Du må ha varit prinsessa men här är du en elev bland alla andra. Och måste följa våra regler.

Det här är så himla orättvist. Lee Anne och Marcel har suttit hela lektionen och pratat och nu när Laila till slut tröttnar på tjattret och säger ifrån, är det hon som får tillsägelse.

Det gör ont. Och dagens händelse är inte särskilt unik. Alla människor i Lailas närhet utgår ifrån att hon har prinsessfasoner. Hon var bara ett år när de lämnad landet och två år när pappa gick bort. Hon har aldrig varit någon riktig prinsessa. Vet inte hur det är att vara en. Ändå tror alla att de måsta hacka på henne. Det här håller inte. Jag måste prata med mor. Och var är hon när man mest behöver henne? I Frankrike. Hon är jämt i Frankrike. Trivs bättre där säger hon men det struntar Laila i. Hon och hennes syskon har bara en förälder och hon ska vara här med dem. Nu med detsamma!
- Hej hjärtat! Har det hänt något?
- Måste det ha hänt något för att jag ringer min mamma?
- Nej. Givetvis inte, men när man ringer mitt i natten.
- Det är int