السويدية 1445

Jag heter Teresa. Jag är en av de stora. Tycker jag själv, men ingen annan ser det. De ser ett barn. Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, sjunger en farbror med len röst på radion. Då myser alla vuxna, men jag blir arg. Jag bor inte i ett främmande land. Jag bor på J-gården i Orminge. Tvärsöver gården bor Torbjörn. Han är min bästis. Han har snälla ögon, blå toppluva och manchesterbyxor som hans mamma har sytt.

Teresa tycker att det är krångligt att vara barn. Det finns så många regler för hur barn ska vara och vad de ska göra, till exempel att gå på aktiviteter fast man inte vill, att vara ute och leka och helst gå barfota för att det är nyttigt. Fast hon känner sig stor är hon rädd för allt, som höga ljud, uppblåsbara bollar och tvättmaskinen. Allra mest rädd är hon för gigantomasti som är en sjukdom när brösten aldrig slutar att växa. Hon har läst om den i mormors läkarbok.

Ärligt, varmt och med en stor dos humor gestaltar Teresa Glad barndomens existentiella sidor; att förhålla sig till en grupp och till sig själv, att göra förbjudna saker, skamkänslor, glädjen i vänskap och den stora fascinationen över människors olikheter.