Nazīf al-Ḥajar السويدية 1447
Stenblödning
Ibrahim Al-Koni was born in 1948 in the Fezzan Desert in southern Libya. He is a Tuareg, that is, a descendant of the desert nomads known as “the blue people” or “the veiled people”—a people who even today cross the Sahara Desert with their camels without removing the characteristic veil that covers their faces, and who possess their own alphabet, Tifinagh, and their own language, Tamasheq.
Ibrahim al-Koni did not lead a nomadic life. He received his education in Arabic and later worked for various Libyan newspapers, where he published his first essays and works of literary criticism. He continued his studies at the Gorky Institute in Moscow and claims a spiritual kinship with one of the great Russian writers. “I am a child of Dostoevsky,” he said in an interview in 1995.
Despite certain obvious differences, his short stories and novels can be compared to the so-called magical realism of Gabriel García Márquez. In al-Koni’s prose, the desert is populated by humans, animals, and jinn (demons). Beyond water, a handful of figs, grass, and pasture for livestock, magic is indispensable to desert life, used as a means of dealing with jinn and animals. Amulets, talismans, and incantations are employed for this purpose. The Tuareg inherit magic from generation to generation and venerate their ancestors. They also regard with reverence the cave paintings found in Fezzan, seeing in them reflections of their ancestors’ qualities.
The Tuareg suffer, yet they cannot live without this vast expanse, where they feel free and where their hearts are filled with boundless joy. Nomads call the desert both paradise and hell—and in al-Koni’s works one understands the reason for both epithets. Yet the people he portrays do not live in an unchanging world. In the novel The Bleeding of Stone, modern civilization has reached into the heart of the desert, thereby destroying ancient laws. The author allows the last surviving gazelle to recount the fate of the final members of her kind. The hunter who is indifferent to the survival of these animals is haunted by terrible nightmares…
Ibrahim Al-Koni föddes 1948 i Fazzan-öknen i södra Libyen. Han är tuareg, alltså ättling till de ökennomader som kallas ?det blå? eller det beslöjade folket, ett folk som än idag korsar Sahara-öknen med sina kameler utan att ta av sig den karakteristiska slöjan framför ansiktet, och som har sitt eget alfabet, tifi nag, och sitt eget språk, tamasheq. Ibrahim al-Koni levde ett bofast liv, fick sin utbildning på arabiska, arbetade sedan för olika libyska tidningar där han publicerade sina första essäer och litteraturkritik. Han vidareutbildade sig vid Gorkijinstitutet i Moskva, och åberopar andligt släktskap med en av de stora ryska författarna. ?Jag är ett barn av Dostojevskij?, sade han i en intervju 1995. Förutom vissa uppenbara olikheter kan hans noveller och romaner jämföras med Gabriel Garcia Márquez s.k. magiska realism. I al-Konis prosa är öknen befolkad av både människor, djur och djinner (demoner). Förutom vatten, en handfull fikon och gräs och bete för boskapen är magin oumbärlig för ökenfolkets liv, som tar bruk av den för att handskas med djinner och djur. Då används amuletter, talismaner och besvärjelser. Tuaregerna ärver magin från generation till generation och vördar sina förfäder. Man ser också med vördnad på de grottmålningar som finns i Fazzan, eftersom man ser sina förfäders egenskaper avspegla sig i dem. Tuaregerna lider, men de kan inte leva utan denna rymd, där de känner frihet och där deras hjärtan fylls med en oändlig glädje. Nomaderna kallar öknen för både himmelrike och helvete. Och i al-Konis verk förstår man anledningen till båda epiteten. Men människorna som skildras lever inte i en oföränderlig värld. I romanen ?Stenblödning? har den moderna civilisationen nått in till hjärtat av öknen och på så sätt förstört urgamla lagar. Författaren låter den sista överlevande gasellen berätta om de sista av hennes artfränder. Den jägare som är likgiltig för dessa djurs överlevnad blir plågad av hemska mardrömmar...

